ladyochlufsen

Doften av urin mötte Eva när hon klev in genom dörren till Herr Andersson. Andersson hade jobbat som amiral i hela sitt verksamma liv. Amiralen var känd för att vara barsk och hyste inte några varmare känslor för kvinnor.

När Eva närmade sig Amiralen så tittade han upp där han satt på en stol i köket. Tapeterna var från 70- talet och skåpluckorna var mörkbruna. En klocka i trä tickade sakta  ovanför ingången till köket.

- Jaha, och vad har ni här att göra då, frågade amiralen barskt och spände ögonen i Eva.

- Jag tänker bara värma lite mat, för det är middagstid, svarade Eva vänligt. Amiralen fnyste och såg ännu argare ut på Eva.

-Jag har levt ensam i 5 år nu utan att jag har behövt ha ett fruntimmer som kommer och hjälper mig med en sådan simpel sak som middag. Eva öppnade kylen, och där fanns det bara lite mjölk, smör och bröd och en gammal ostbit. Eva öppnade dörren till frysen och hoppades på att det fanns någon färdig mat. Men till sin stora besvikelse upptäckte hon att där bara fanns ett torskpaket, en falukorvring och en abborre som amiralen själv hade fiskat i somras.

-Jag gör i ordning några smörgåsar och ger er ett glas mjölk, något annat hinner jag tyvärr inte tillaga. Ni måste skaffa mera mat, förklarade Eva vänligt men bestämt.

- Jaså, ni hinner inte med att laga någon ordentlig mat. Ni tror att jag bara ska leva på smörgåsar. Envisa fruntimmer. Hade min hustru varit här så hade hon vetat vad som skulle tillagas. Min hustru sade aldrig emot, det fick hon minsann erfara tidigt, sa amiralen högröd i ansiktet. Fruntimmer ska veta sin plats, sa han kort. Amiralen hade varit gift med en kvinna i 30 år, och de hade en son som bodde i södra Sverige. Gården var stor, och amiralen hade skött om gården i alla år. Men sedan hustrun dog så hade han tappat lusten att sköta om den.

Sonen brukade komma upp 1 gång per år. De hade inte någon vidare kontakt med varandra. På vintern anlitade amiralen en avlägsen granne med snöröjning. Eva skyndade bort till rummet där mobiletten stod. Hon tog snabbt in den på toaletten och tömde den. En slö geting hade tydligen förirrat sig och kommit in. Fönstret i toaletten stod öppet, så Eva lyckades fösa ut getingen och stängde igen fönstret snabbt. Det var september månad och luften var klar och kall. Hur hade hustrun stått ut med en sådan hemsk människa under alla dessa år tänkte Eva när hon ställde tillbaka hinken i mobiletten.

- Jag går nu, det kommer en annan till dig imorgon och värmer mat. Du kan väl ta fram falukorven från frysen, så att den hinner tina, sade Eva till Amiralen. Amiralen såg upp på Eva och gav ifrån sig ett bullrande skratt.

- Jag tror nog att jag överlever på smörgåsar också, tack i alla fall för att ni kom hit och tog er tid. Amiralen verkade ha tinat upp. Kan ni inte stanna en stund till?

- Tyvärr, jag hade gärna stannat en stund, men det får bli en annan gång. Ni ska ju få städat i övermorgon, då kan jag sätta mig ner en stund och prata om ni vill. Amiralen sken upp.

- Gör gärna det. Då ska jag laga till abborren som jag fångade i somras, om ni vill smaka. Eva kände en värme sprida sig i hennes kropp.

- Det gör jag gärna. Hejdå, vi syns i övermorgon. Eva klev ut på bron. Nu hade det börjat skymma. Färgerna på träden var så vackra. Hon log för sig själv. Hon hade lyckats få honom att må bra mitt i sin ensamhet på den stora gården. I fjärran hördes en bil. Eva gick bort till sin tjänstebil och satte sig en stund tyst och blundade, innan hon vred om nyckeln i låset och startade bilen. I köksfönstret stod Amiralen och såg vemodigt när bilen körde iväg. Ännu en lång kväll och natt innan det blev morgon igen, och nu hade mörkret lagt sig.