ladyochlufsen

Hej därute. I tisdags förberedde jag att jag skulle få främmande igår. Så jag städade på eftermiddagen. När jag hade skurat golvet färdigt så lade jag mig på sängen för att vila. Då börjar jag känna att jag får svårt att andas. Sätter mig upp och går på toaletten. Då börjar hjärtat slå okontrollerat fort. Jag börjar få ångest över hur hjärtat reagerar, men försöker ändå hålla mig lugn. När jag reser mig upp blir jag jätteyr och får en allmänt obehaglig känsla i hela kroppen som att något är fel. Gick och försökte lägga ut mattorna och börjar känna värk bakom vänster skulderblad samtidigt som jag börjar må jätteilla och får ont kring hjärtat. Jag får panik. Lyckas få på mig byxor men måste avsluta att lägga ut mattorna för det gör för ont i bröstet. Samtidigt känner jag att jag slutar få luft. Då fattar jag beslutet att ringa 112. Vill inte chansa. Killen på 112 lyckas lugna ner mig medan jag pratar. Det börjar domna i vänster arm, men försöker hålla mig lugn, tycker det känns bättre om jag sitter upp. Larmcentralen beslutar om att skicka en ambulans tack och lov. Jag går och låser upp dörren så att de ska kunna ta sig in och går och sätter mig och väntar. Man känner sig ganska hjälplös. Det skulle ta 20 minuter. Strax innan de kommer ser jag hur fingrarna på vänster arm som jag håller nere börjar att bli blåa. I samma veva knackar det på dörren och de kommer in. Jag skakar i hela kroppen men känner mig ändå trygg att de är där. I samma veva ringer min mamma i telefonen och jag ber en av ambulanskillarna att svara, vilket han gör. Han berättar att jag har fått känningar kring bröstet och att de tänker ta in mig till Sunderby Sjukhus så de får ta prover och kolla så det inte är en hjärtinfarkt. De sätter en infart i handleden om de skulle behöva göra något i Sunderbyn. Lufsen sitter och spanar vaksamt medan de håller på. Jag känner mig ändå så pass bra vid det här laget att jag kan åka hiss själv ner till ambulansen. När jag låg på båren i ambulansen tog de EKG och det såg bra ut just då och även blodtryck. Men han sa att man inte bara kan förlita sig på ett EKG utan man bör ta prover också för att bättre kunna se om det är någon skillnad. Känner mig jättedum och fånig när jag kommer med en av ambulanskillarna medan den andra ger rapport. Vet att personalen är kraftigt underbemannade.Det är mycket folk på akuten.En sköterska följer mig till ett bås med säng. Får lägga mig ner och en glad och trevlig sköterska kommer och ska börja ta prover. Där tar det tvärstopp. Förvarnar om att jag är svårstucken. De skulle ha 5 rör. Men efter 1 1/2 timme och 7 till 8 försök lyckas de till slut få de rör som de ska ha.De tyckte att jag var en tålig patient. I samma veva kommer mamma. Hon är en stund och åker hem med sista bussen.Efter en stund kommer en läkare och ställer lite frågor. Han berättar att de ska göra en ultraljudsundersökning av hjärtat och sedan läsa av proverna. Vid 12 får jag åka hem. De hittar ingenting ovanligt, men jag berättade för läkaren att jag brukar ha förmaksfladder ibland. Sist det hände var när jag skulle sövas för 1 år sedan. Då var det narkossköterskan som berättade det innan jag skulle somna, för hon såg det på EKG:t. Han ville att jag skulle komma in bums nästa gång det händer så de kan få det dokumenterat. Taxichauffören var jättetrevlig, fick sjukresa hem. Han frågade om jag inte jobbade inom hemtjänsten, han brukade se mig springa på stan mellan vårdtagarna. Det jag kan sammanfatta är att all personal inklusive ambulanskillarna var helt fantastiska. Någonting hände med hjärtat som troligtvis kroppen kunde hantera själv. Men det var den mest obehagliga upplevelse jag någonsin varit med om.. Och jag har varit med om mycket.Jag brukar inte ringa 112 men den här gången vågade jag inte ta någon risk. Jag har aldrig upplevt denna känsla förut. Avslutar med att berätta att Lady och Lufsen fyller 8 år idag. Hipp Hurra för de. Trevlig helg. Ska jobba min helg nu. See You!