ladyochlufsen

Lufsen och Lady ligger ihopkurade på mormor och morfars säng. Ett stilla regn faller utanför, och regnet knapprar utanför fönstret. Det är senhöst, och skymningen har lagt sig. Ute är det kyligt och kallt, men inne i det stora gamla huset så är det varmt och skönt. Det finns för tillfället ingen som är inne i huset. Det enda som hörs är kylskåpets djupa suckar mellan varven. Lady rättar till sig och kurar ännu djupare ihop sig till en boll.

 

Plötsligt går dörren till huset upp. Matte kommer in och börjar plocka fram buren. NEJ!, tänker Lufsen, jag avskyr att

sitta i buren. Han tar sats, och springer ut i köket där matte är. I samma veva öppnas köksdörren, det är morfar

som kommer in. Lufsen smiter ut i farstun. Då kommer mormor också in i huset. Lufsen ser sin chans, och springer mellan benen på mormor. Mormor hinner inte fånga honom. Ut rusar Lufsen, och han springer och springer för allt vad benen bär honom. Han vill inte åka fast och hamna i någon otäck bur något mer. Matte ropar förtvivlat efter honom, men Lufsen bryr sig inte. Han känner sig fri som en fågel, nu kan jag gå vart jag vill tänker han.

 

Matte, mormor och morfar, börjar leta efter Lufsen. Under ladugården finns det öppningar som han kan ta sig igenom. De letar med ficklampor, för nu har mörkret fallit. Lufsen har redan sprungit en bra bit bort.

Han lyssnar och hör hur löven rasslar i gräset. Uppe på himlen har stjärnorna tänts. Lufsen tittar upp, med stora gröna ögon. Han viftar lite med öronen. En hund hörs yla i fjärran. Plötsligt hörs ett hoande. En lappuggla flyger iväg på jakt efter en råtta eller sork. Skönt! tänker Lufsen, den såg mig inte. Han kommer fram till en vägkorsning. Sitter en stund och njuter av friheten och allt som rör sig omkring honom innan han slutligen springer ut i den mörka och stjärnklara natten. SLUT!